Att läsa en pjäs är som att lukta på en film. Samuel Becketts Slutspel är en pjäs i en akt, som jag bara har läst och inte sett.Därför känns det lite som att jag har läst telefonkatalogen, en rysk bruksanvisning eller en kortare bok baklänges. Jag ser ingen poäng, fattar typ ingenting och får inte ihop vad jag läser.
Men det finns många som istället tittat på pjäsen. Och de flesta tycks gilla. Även om Expressens recensent lägger till:
"Det är sällan man ser en publik bli så gripen, fastän den vid närmare eftertanke inte fattar ett skit."
Innehållet innehåller två personer i var sin soptunna, en blind person i en stol (tidvis under ett lakan) samt en betjänt som släpar en stege fram och tillbaka för att kolla ut på ingenting med en kikare. Och så en svart låtsashund som saknar ett ben. Glömde jag något? Kanske att punkt A är mycket viktig i manuset.
Om du trots denna uttömmande beskrivning av innehållet vill ha lite mer substans, så finns några behändiga bilder från Stockholms stadsteaters version av pjäsen här.
Tydligen är Beckett känd för att skriva absurd teater. Det är ju också en genre, och den är säkert bra på sitt sätt. Men om jag skulle behöva välja mellan att gå upp klockan 05:55 varje dag resten av livet (obs jobbig sak) och att läsa Beckettska saker varje vecka skulle jag utan tvekan välja morgongrejen.
FaktaSamuel Beckett, Irland, fick priset 1969 ”för en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar