(Alltså, det här skulle ju vara en blogg om Nobelpristagare. Men det är liksom så roligt att även skriva om andra böcker jag läser. Mystiskt. Här kommer därför ännu en lång harang om en avbytare.)
Jag gillade boken som tidsdokument. Den bygger på författarens egna farföräldrars liv. Ett brev, ett par dagboksanteckningar och en dödsannons är autentiska. Titanic, strejker, ransoneringar och nya uppfinningar markerar tidens gång. Boken utspelar sig i Vimmerby, men det är långt ifrån Bullerbyn och Astrid Lindgrens idyll (även om också den har mörka stråk). Barn föds och de dör, folk tar livet av sig, de hamnar på fästning. Olyckor, missbruk och sjukdomar är en del av vardagen. Boken känns genomarbetad och trovärdig när det gäller tiden. Dessutom använder författaren dialekt i dialogerna, äldre skriftspråk i brev, och rikssvenska när "fint folk" pratar. Som språknörd faller jag också för att gamla dialektala ord finns invävda snyggt i berättelsen, med förklaringar lite så där av bara farten.
Jag stör mig dock på Agnes, huvudpersonen. Hon är så... mjäkig? Jag har svårt att tåla hennes val, hennes syn på hur saker och ting är av naturen, hur kvinnor och män ska vara. Författaren har väl försökt ge en bild av hur människor tänkte då, men jag hakar upp mig på att hon faktiskt inte vet vilka åsikter hennes farmor hade. Lite risky det där, att gissa vad ens släkt har tyckt och tänkt. Och varje gång som Agnes tänker en självständig tanke så slutar hon med "nä nu ska jag sätta på potatisen" eller "nä nu ska jag tvätta".
Jag tycker inte heller om Emil, den andra huvudpersonen. Han har gott rykte i staden, beskrivs alltid som snäll av Agnes, men är egentligen en ganska krävande och egoistisk person. Han har inte mina sympatier. Nej.
I stilen påminner den lite om favoriterna Sågverksungen och Mina drömmars stad. Man får möta flera olika personer och läsa om deras livsöden, och Sveriges historia puttrar på vid sidan av. Fler look-alikes: när ett barn dör tror jag ett kort ögonblick att jag läser "Att döda ett barn" av Stig Dagerman. Det är mkt likt. (Vägen. Barnet. Bilen. Ödet. Typ.)
Tyvärr så tycker jag inte att Agnes och Emil kan matcha mina ovan nämnda favoriter. I både Sågverksungen och Mina drömmars stad är folk mer för rättvisa och frihet och förändring. Det är nog så jag vill ha mina huvudpersoner. De ska vara utmärkta i idealisk riktning. Yep.
Fint förlovningsfoto av min mormors föräldrar + brunt (why oh why?) bokomslag. Önskemål: Att ens äldre släktingar hade skrivit dagbok och gömt dessa i olika lönnfack i ens ärvda bokhyllor.
Vill DU ta hand om alla almanackor och brev och foton som finns efter din mormor och morfar samt deras föräldrar, så blir JAG mycket glad. Du kan kanske skriva en roman om deras liv? "Sågverksungen som till slut blev kyrkoherde" eller "När Seth mötte Hedvig"./ Moder C.
SvaraRaderaJAA! Skicka dem hitåt! Gör't!
SvaraRaderaVisst är det härligt att vi har så olika uppfattning om saker och ting.
SvaraRaderaJag har också läst boken och måste nog säga att jag håller med till viss del om både Agnes och om Emil.
Men för mig var det en Aha upplevelse att läsa boken ett sätt att få svar på alla frågor som jag hade, även om en hel del är uppdiktat och helt och hållet påhitt. Så är ändå väldigt mycket i boken ren och skär sanning.
Min anledning till att läsa boken var att den faktiskt handlar om en del av min släkt. Då min mormor var barn till Agnes dotter Agnes.