Eugenio Montale - Ovädret och annat

Jag har dragit mig så för att skriva det här inlägget. Men nu är det antingen skriva inlägg eller betala räkningar som gäller, och då blev det så här.

Eugenio Montale. Jag känner verkligen att jag inte gör honom rättvisa med mitt tyckeri. Så här:

Han har skrivit cirka 150 dikter. I Ovädret och annat finns ett fåtal av dessa. På både originalspråk och svenska (trevligt att läsa även om jag inte kan språket, det känns mer äkta. Och så ser man om några ord börjar på samma bokstav eller låter fint när man läser upp dem).

Både baksidestexten, förordet och annat jag läser om honom ger verkligen ett sympatiskt intryck av denne Montale. Och magnolia är ett vackert ord på en vacker växt, vilket ger pluspoäng. För magnolia finns med både här och där.

MEN.

Jag har varit alldeles för trött och upptagen och oengagerad under läsningen, så jag minns inget, vet inget och känner inget när jag tänker på dikterna. Utöver magnolian finns det även pinje, men jag orkar inte ens bry mig om att bry mig. Jag orkar inte bestämma mig för om dikterna handlar om politik eller naturen. Kanske om båda? Och vad har jag med det att göra? På den nivån är engagemanget.

Ett exempel på en bit som jag gillar:

Ovädret som på magnolians torra blad

låter de långa marsåskvädrens

hagel falla

Ur: Ovädret

Ett exempel som jag inte gillar:

I de slutna ögonen

inträder en måne av amarant, ett moln är den

som sväller; och när sömnen för den allt längre bort,

är blod ännu kvar bortom döden.

Ur: I sömnen

Så, nu kan ni bilda er en egen uppfattning om det här är kul eller inte att läsa. Jag ger det 2 poäng men tycker synd om denna poet som fick så lite uppmärksamhet från mig.

Som om han skulle bry sig.

Fakta

Eugenio Montale, Italien, fick priset 1975 ”för hans särpräglade diktning som med stor konstnärlig känslighet tolkat humana värden i tecknet av en illusionsfri livssyn”.