En välsignelse att bli lite älskad

Nu har jag läst En välsignelse av Toni Morrison och Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell. De ser ut så här:



Och de utspelar sig i olika århundraden i olika delar av världen och i den ena är det värsta som händer att ens bästa kompis blir sjukt arg och en pojkvän kanske inte är rätt. I den andra är det värsta som händer att folk dör, säljs, mördas, våldtas, begapas som djur, lever sitt liv som slavar och kanske eventuellt är djävulen för att de har en svart hudfärg.

Men båda handlar också om samma sak. Att det är extremt viktigt att ha en tillhörighet och en flock. Ett sammanhang där man tillsammans är starkare än var och en för sig själv. Att bli älskad och vara speciell för någon annan.

Kanske det var därför jag gillade Ursäkta att... ? För att den på ytan handlar lite om gymnasiet, har ett lättläst schvung som gör att man fräser igenom den på en eftermiddag och typ börjar gilla böcker igen, strör roliga "Noriska ordspråk" omkring sig och är allmänt som en frisk fläkt – men under ytan så handlar den om sånt där livsviktigt som folk tänker på överallt hela tiden.

I Nobelpriskursen såg vi nedanstående intervju med Toni Morrison där hon berättar om En välsignelse. Till skillnad från essäerna och böckerna om Tranströmer, som jag tyckte förstörde läsningen, så tycker jag att den här intervjun bara gör att boken blir bättre! Jag förstår mer hur hon har tänkt och jag förstår mer om den tiden i USA:s historia. Innehåller väl inte direkt några jättespoilers, så den är högst sebar även om du inte läst boken än. Tada!