Om vad som händer när man börjar tvivla på sin egen blogg

I förrgår drabbades jag av följande:

• Bloggångest
• Självkritik
• Skrivkramp
• Läströttma

Det hela började när jag läste ett par gamla blogginlägg (plus kommentarer) på temat "Litteraturkritiker och bokbloggare". (Kika här hos Bokmania och Lyran till exempel.)

PANIKEN!

Finns det folk som ogillar bokbloggar? Ogillar de mig? Jag skriver ju inte om hur texten uppkom utan om hur jag uppfattar det hela, rätt eller ej. Dessutom har jag en tendens till glada hejiga utrop. Jag är dessutom 25 år och skriver på ett lättsamt sätt (inbillar jag mig). Jag har inte läst litteraturvetenskap. Jag har inte läst lyrikvetenskap. Icket heller essävetenskap. Skulle jag kunna skriva en recension? Vet jag ens vad det är? Det är lika bra att sluta nu innan jag har retat upp någon. Osv. osv.

(På något sätt såg jag inte alla kloka ord och bra resonemang, utan bara kritiken mot bokbloggar. En person med sinne för att överdriva skulle nog kunna säga att den poppade upp som i eldskrift från skärmen.)

Jagkommeraldrignånsinattskrivanåtvettigtomenendasteboooook!

Var den tanke som stannade kvar.

Efter att ha lidit mig igenom en halv dålig (obs ej särskrivning obs) Indiana Jones-film tog jag mig samman och insåg att jag hade glömt bort syftet med min egen blogg.

Syftet är ju inte att skriva litteraturvetenskapliga recensioner av professionell kvalitet. Jag ska läsa Nobelpristagare och dokumentera mina egna intryck. De läsare som hittar hit får stå ut med min ålder (den ökar dock naturligt så det blir väl bättre med tiden), mina utrop och min fria tolkning av ordet recension. Bloggen är till för att hålla motivationen uppe under projektets gång. Och den är mitt eget rum. (Bloggentusiasm-high-five!)

Sedan attackläste jag minst tio dikter av Szymborska och blev så tagen att jag både grät och fnissade och läste upp en högt för utvalda lyssnare.