Nu är den utläst! I den här texten kommer jag att hänvisa en miljard gånger (okej, tre) till saker ”som de pratade om i Bokcirkeln”. Ni kan redan nu öva på att läsa den frasen med samma tonfall som det där odrägliga barnet som vill köpa Snickargården och "göra om den till en bungaloooow, som-Kalle-och-EvaLotta haaaaar", eftersom ni antagligen kommer att bli synnerligen less på orden. Men jag har även tänkt egna tankar. Tror jag. Tjolahopp.
En lång raksträcka i nedförsbacke
Som de pratade om i Bokcirkeln så har den här boken ingen speciellt spännande dramaturgi. Den börjar på toppen och så fortsätter den nedåt, ibland händer det något positivt, men man vet redan innan att den handlar om en familjs förfall och det lever den verkligen upp till.
Även under de goda åren ligger deppigheten och lurar. Och när det känns som att den borde vara slut (när X eller Y dör) så håller den på några hundra sidor till. Det är lite bra eftersom man vill veta hur det går för vissa personer (Tony och Hanno) men samtidigt så hade det varit skönt att det slutade där och man fick fantisera själv hur det gick med de övriga. Jag hade kanske låtit det finnas någon ljuspunkt i tillvaron. Som boken är nu skulle den likaväl kunnat heta ”en familjs utplåning” eller något ditåt.
Både seg och lättläst
Boken får en fyra. Den var lång och bitvis lite seg (början o slutet), men för det mesta fascinerande, läsvänlig och jag skulle nog kunna säga intressant. Den innehåller en miljard detaljerade beskrivningar av allting. Som de pratade om i Bokcirkeln så går Thomas Mann in i ett ögonblick och beskriver exakt varenda sak som finns. Varje. Jag tror inte att alla gillar det. Man måste nog ha en ganska snabb lästakt för att orka med. Ibland tar han två–tre sidor på sig för att beskriva ett pianospeleri, och så har vi ju den legendariska första middagsbjudningen på 40 sidor.
Massor av namn i tid och otid
Om jag minns rätt så har Fredrik Lindström sagt att det blir roligare om man skriver ”och där stod jag med en hallonsnitt i handen” än ”och där stod jag med en kaka i handen”. Thomas Mann verkar också tycka att det blir roligare om han skriver ut specifika namn även när det inte alls är väsentligt. Som här:
”Och när så herr Modersohn kom in kunde han trots de våldsammaste ansträngningar inte stänga dörren efter sig, eftersom en stor grankotte satt inkilad i springan och måste avlägsnas av Adolf Todtenhaupt…”
Jag känner lite att denna kottes avlägsnande hade kunnat ske anonymt, men det är kanske bara jag.
Tony gör allt för familjen men det räcker inte
Min favoritperson är utan tvekan Tony. Hon sägs ha haft en förebild i Thomas Manns egen faster, och det kanske är därför som man känner lite extra för henne. Hon är den stoltaste i släkten, offrar villigt allt för att hjälpa firman och familjen till ärofulla dagar och lider högljutt och stort när de drabbas av en motgång. Men hon agerar alltid, hon är aldrig paralyserad eller saknar drivkraft. Här är ett Tony-typiskt exempel från när hennes bror just har dött:
”Då kastade sig fru Permaneder ner på knä vid sängen, pressade ansiktet mot täcket och grät högt, gav sig utan förbehåll och utan att dämpa och undertrycka någonting inom sig hän åt ett av dessa uppfriskande känsloutbrott som stod hennes lyckliga natur till buds… Med alldeles vått ansikte men stärkt, lättad och fullkomligt i själslig balans reste hon sig och var genast kapabel att tänka på sorgbreven, som måste sättas samman utan dröjsmål och mest största skyndsamhet – en enorm hög förnämt tryckta sorgbrev…”
Honung is good for me
Jag tycker också att det är rörande hur Tony hela livet håller fast vid att honung minsann är bra för henne, ”det är en ren naturprodukt och då vet man vad man får”. Honungens fantastiska egenskaper fick hon nämligen reda på av Morten Schwarzkopf, som hon blev kär i men inte fick gifta sig med eftersom han inte hade tillräckligt mycket mark kurant. Tonys liv blir inte så löckligt som jag och Sesemi vill att det ska bli. Tänk hur det kunde ha gått om hon gift sig med Morten! Han hade säkert varit mycket bättre än somliga filous.
Bonus: Extra bra med Bokcirkeln på radio
Under läsningen har jag, som den uppmärksamma läsaren kanske noterat, lyssnat på
radioprogrammet Bokcirkeln. Awesome! Jag vill nu läsa alla böckerna som de har läst innan. Att höra på deras diskussioner gav nya insikter och gjorde hela boken mer intressant. Jag håller med om att jag inte riktigt vet om det är boken eller alla diskussioner omkring den som är bra. Detta pratade de om i Bokcirkeln, btw. Övriga kommentarer:
- Jonas Karlsson kan konsten att läsa ett citat så att det komiska i texten framstår i all sin absurdhet. Buddenbrooks som ljudbok med honom som uppläsare vore en fröjd! Även om den naturligtvis skulle vara alldeles för lång som ljudbok och alla som lyssnar skulle ge upp under den första matorgien.
- Helena Henschen imponerade på mig med sina genomtänkta åsikter och jag vill verkligen läsa någon bok som hon har skrivit. Vad har hon skrivit?
- Göran Greider imponerade inte på mig.
- Programledaren Marie Lundström sammanfattade bokens delar mycket stiligt och du som är intresserad av Buddenbrooks och vill skaffa dig en överblick över handlingen kan nog lyssna på Bokcirkeln utan att ha läst boken. Med reservation för att programmet inte är exakt lika bra då.
Fakta
Thomas Mann, Tyskland, fick priset 1929 ”förnämligast för hans stora roman 'Buddenbrooks', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.
Pytte-PS: Är det medvetet eller ironiskt som ordet ”förnämligast” finns med i motiveringen? Tonys främsta önskan och strävan i livet var ju att allt skulle vara
förnämt…
