7 februari 2012

Tomas Tranströmer – Dikter och prosa 1954-2004

En recension under press. Ju mer jag får veta om Tomas Tranströmer, desto mindre magiska blir dikterna. Därför vill jag snabbt snabbt skriva den här recensionen innan jag läser för mycket. För de förtjänar ett högt betyg. Ju.

Jag läser just nu en kurs om Nobelpriset i litteratur, där "särskild vikt ska fästas vid årets pristagare". Så vi har bland annat läst Air Mail (återkommer till den), några essäer om Tranströmers dikter och snart ska jag börja på Tomas Tranströmer: ett diktarrporträtt. Imorgon är det en föreläsning och under den följande veckan är det Tranströmerdiskussion i det än så länge ganska sparsamt befolkade webbforumet. Att skriva den här recensionen idag är med andra ord min sista chans. Innan jag tvingas in i en massa kunskap som förstör.

Till kursen hör självklart även att läsa massor av dikter. Från den fina samlingen med guld på omslaget. Så här var det att läsa i den innan jag hade läst något alls nästan OM författaren:

Men? Hur kan han veta hur det är i min hjärna? Och i mitt liv? Den här dikten handlar ju om mig! Och den här! Och den här! Preciiiiis så där är det! Och sådär har jag aldrig tänkt! Coolt! Fantastisk formulering! Jag gillar ju dikter! Who would have known?

De flesta dikter (inte alla) skapade en känsla, en stämning, en bild som jag tyckte om att vara i. Behövde inte nödvändigtvis läsa dem högt, de var fina som ord också. Det här med naturen och det oväntade och det mystiska. Jag gillar't. Massor av dikter var verkligen som lyrikens hoppning. Dessutom verkar Tranströmer gilla skog, precis som jag.

Sedan läste jag halva Air Mail (som jag återkommer till, för den är skitbra egentligen) som består av brevväxlingen mellan Tranströmer och en amerikansk poet som heter Robert Bly. De översätter varandras texter och pratar på om hur de tänkt kring det ena och det andra och vilket ord och uttryck som passar bättre och sämre. (Gillar dem starkt! Verkar vara två hyvens typer! Shitloads med gill! = tre olika uttryck för samma sak)

MEN det hemska hände. När jag fortsatte i diktsamlingen och stötte på någon av dikterna som jag läst om i Air Mail fick jag inte samma känsla. De var inte magiska längre. Det var ju "dikterna som Tomas hade skrivit". Han som jag nu "känner" genom att ha läst hans brev. Den där handlar ju om när han gjorde repövning, och det där handlar om hans bröllopsresa. Det där är hans sommarhus och det där är om hans bil.

Det var inte längre små miniuniversum som flödade fritt och jag fick tolka som jag ville (och därför tyckte om så mycket). Det var dikter Med En Bakgrund Och Ett Sammanhang. Allt blev så vardagligt. Och liksom vanligt.

SÅ. Jag skyndar mig att ge första halvan av Dikter och prosa 1954-2004 fem välförtjänta poäng. Om det inte känns allt för dystert så kommer jag att skriva ett "vad hände sen-inlägg" om hur det gick med den här kursen. Men min poäng står fast.

Fakta
Tomas Tranströmer, Sverige, fick priset 2011 "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".

2 kommentarer:

  1. Neej! Precis vad jag var rädd för! Jag bara älskar lyriken för att den talar så personligt till mig. jag vill inte veta för mycket.

    SvaraRadera
  2. Nu blev det ju inte Tranströmer idag, utan Morrison. Vilket känns lite snopet. Och stressigt. Ack.

    Jag hoppas att jag kan glömma allt jag lärt mig sen och få tillbaka "mina" dikter...

    SvaraRadera