Spännande sjukhusvardag 1953 – Än finns det hopp av Karin Wahlberg

Än finns det hopp är en mycket välskriven roman om en småstad i det poliodrabbade Sverige år 1953. Den fasta punkten i boken är sjukhuset med sina olika kliniker, och runt detta kretsar sedan de olika karaktärerna. Som är många. I början blandar jag ihop dem, tycker att de är för många och bara springer hit och dit och tilltalas med efternamn ibland och förnamn ibland, och deras olika liv har inga beröringspunkter.

Men efterhand växer karaktärerna och blir till egna personer. Vissa sticker ut och blir de jag tänker mest på: Nancy, Carl och Wilma. Och självklart binder författaren ihop deras olika vägar, på små eller stora sätt. Efter halva boken har den blivit en bok jag längtar efter att läsa, och jag tänker på polio minst några gånger varje dag (och på vaccin). (Ganska mycket på vaccin faktiskt.)

Författaren lyckas också smyga in massor av 50-talsdetaljer så att boken känns väldigt tidstypisk. Klädmaterial, cigarettmärken, maträtter, tilltal och porslinstrender. Det gör samtidigt att texten ibland känns lite övertydlig, eftersom en bok skriven på 50-talet antagligen inte hade varit så specifik angående vardagsting. Det går ju inte att veta vilka detaljer som är kännetecknande för en viss tid förrän efteråt, tänker jag. (Maria Lang-falangen inom #boblmaf kan även fröjdas över ett omnämnande av en av hennes böcker.)

Rekommenderas till dig som gillar till exempel Sågverksungen, Mina drömmars stad, Glasfåglarna, Att föda ett barn, eller böcker om sjukhus på 50-talet. Den är inte exakt som någon av dem, men det finns saker i den som påminner.

Efter slutet, som kommer alldeles för abrupt, finns ett efterord där det bland annat står att detta är första delen i en planerad serie. Hurra!

Betyg: 4 stärkta sjuksköterskemössor

Titel: Än finns det hopp
Författare: Karin Wahlberg
Förlag: Wahlström och Widstrand, 2013
Antal sidor: 446
Hittas t.ex. här: Adlibris, Bokus, Cdon