Ständigt denna delfin (och pinje)

Lyriker verkar älska delfiner och pinje.

Oavsett om de bor i Grekland eller Mexiko.

Octavio Paz i dikten Fontän:

"platsen som besöks endast av de misantroper som irrar i utkanterna: pinjen och pilträdet"

Say whaaat?

"Det är en flock valar och delfiner som hoppar under bar himmel"

Mkay.

Pinje och delfin. Delfin och pinje. Börjar bli tjatigt. Själv gillar jag pelargon och häst.

Umeälven utan vare sig delfiner eller pinje. Jag tycker att den är snygg ändå.

På min TV

Fröjden! Äntligen dags för säsong 2 av Downton Abbey (som för övrigt ligger på delad andra plats i kostymdramaligan). Lyxen!
Finns på svt1 på lördagar 21:30, repris ikväll 23:55 för kvällspigga och på SVT play för resten av mänskligheten. Oklart hur länge dock.

Här får man se Churchills första världskrig främst från ett välordnat engelskt gods (men även här är tiderna a-changin'). Och från skyttegravar. Det är inte så... kliniskt som han får det att verka i sin bok.

Bra skit. Churchill har dock inget att göra med serien.

Extra boktips:

I första avsnittet får man se unga kvinnor som delar ut en vit fjäder till män som inte har tagit värvning. Fjädrarna är en viktig del av handlingen i fina boken Med lätta bevis av Jacqueline Winspear. Också 1:a vk, Storbritannien. Och lite detektivarbete.

Skönhetsideal they are a-changin'

Mellan de två slotten, sidan 244. Khadiga står framför spegeln:

"Aisha är utan tvivel vacker, men hon är mager. Fetma är halva skönheten. Jag är fet och min stora näsa försvinner nästan i det runda ansiktet."

Hitta det citatet på omslaget till Frida-Amelia-Tara-Bara-Cosmo-Revyn om du kan.

Läget #32

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
32
Antal lästa författare:
31
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,97

Svar: Nej. (Men "Mellan de två slotten" är ju som en vanlig bok, det är en berättelse, så den läser jag ut på ett kick. (möjligen två) Och månadens lyriker måste jag ta tag i nu på allvar.)

Illustration:

Tack till hösten

Hej hösten, kul att du läser min blogg!

Och ännu roligare att du valt att ta till dig kritiken.

+8 grader idag, bra jobbat!

José Saramago – Sagan om den okända ön

"Att tycka om är förmodligen det bästa sättet att äga, att äga måste vara det sämsta sättet att tycka om."

Jag har läst en liten novell av José Saramago. Den heter Sagan om den okända ön. Passande nog så har jag inte köpt boken utan lånat den på biblioteket. Och nu äger jag den alltså på det bästa sättet. Nöjd.

Den handlar om en man som går till kungen för att be om en båt. Han vill segla iväg (trots att han varken har skepparkort eller navigationskunskaper) för upptäcka den okända ön. Kungen vägrar gå med på att det finns några okända öar längre, men ger honom båten för att otåliga människor som väntar på sin tur skriker och väsnas (underskatta aldrig makten hos en trött kö).

Sedan handlar den lite om livet och om hur viktigt det är att man går iväg från sig själv för att se sig själv. Och om lite kärlek. Och om en städerska som klev ut genom Beslutens port. Och jag läser novellen och tänker två saker:

1) Man ska inte säga till folk att okända oupptäckta öar inte finns. Klart att de finns! Alla har okända oupptäckta öar att hitta. Bara fräs iväg och upptäck. Fräs!

2) Jag vill läsa någon mer bok av denne Saramago. Dialogerna var skrivna på ett halvmysko sätt, med komma och stor bokstav och inga nya rader. Det var fräsigt. Gav fart och en känsla av att några verkligen stod framför en och pratade. Gör han ofta så?

JAG PRATAR MED MIG SJÄLV PÅ SARAMAGO-VIS:

Men är det verkligen okej att bara läsa en 35-sidors bok av en pristagare, Ja det tycker jag, Hm själv känner jag att den är lite väl kort, Fast tänk på att du ändå har provat på hur Saramago skriver, Ja det är förstås sant, Och dessutom så kommer du ju att läsa mer av honom, Ja okej men då är det väl godkänt enligt reglerna, Ha – det är ju du som hittat på reglerna, Jo jag vet men ibland tror jag att det är någon annan, Ja inte är det jag, Nej det vet jag.

Fakta

José Saramago, Portugal, fick priset 1998. Enligt motiveringen en författare ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”.

En fråga till hösten

Hej hösten, jag har en grej att fråga.

Det här med att blanda fuktig luft och dimma på kvällen med minusgrader på morgonen, hur länge har du tänkt hålla på med det?

Man kan säga att cykelvägarna blir cykelvägar surprise när du håller på så här.

Tacksam för svar snarast.

En kort jämförelse av fruar och humör i Nobelprisböcker

Efter fyra kapitel i Mellan de två slotten har jag gjort följande noteringar.

Jämförelse 1: fruar
Där Mr Biswas fru skulle ha skrikit, skränat, surat och bråkat är Amina lugn, självbehärskad, tjänande och förnöjd. Borde jag tycka att Amina är ett mähä? Kanske. Men hon har sina skäl till att hon är som hon är. Jag gillar henne.

Jämförelse 2: humör
Mr Biswas och herr Cevdets söner är svajiga i humöret. Instabila kan man säga. De är inte roliga att läsa om. De verkar vara sura personer som sitter i hörn och blänger. Ahmed Abd al-Gawwad i Mellan de två slotten har tre olika lägen: glad med sina vänner, sträng gentemot sin familj och undergiven i sina böner. Dessa lägen blandas inte. Jag gillar det.

MEN jag tror att vardagslunken snart är ett minne blott. Skulle vara ovärt att skriva 500 sidor om samma sak om och om igen. Eller?

JA! och nja på chicklit(?)fronten

Till vänster ser vi Vickis vintagebutik, av Isabel Wolff. Lånad efter tips i Emmas bokhylla. En hermelin bland katterna inom chickliten, I tell you!

Den innehåller kvinna under 35, med föräldrar som inte främst klagar över hennes brist på äktenskap och barn, relationer som faktiskt är bra men ändå tar slut, och små sidohistorier som knyts ihop utan att allt är övertydligt. (Plats för spontan applåd och fröjdefull dans för att fira detta unikum.)

Om inte detta vore nog, jag förstår att ingen rimligen kan förvänta sig mer, finns det även en stor mängd fantastiska plagg, historiska tillbakablickar, ny vänskap och full fart på affärerna. Skulle kunna beskrivas som en blandning av Becky Bloomwood (minus köphysterin), Stephanie Plum och Tillsammans är man mindre ensam. Och så en stor dos av något eget.

Ja till vänster och nja till höger.

Till höger ser vi Rosa elefanter, av Karin Brunk Holmquist. Jag fastnade för baksidestexten. Note to self: läs inte baksidestexter. De är sämst. Inget stämde.

Jag vill inte såga boken helt, för många kan säkert känna igen sig i beskrivningen av livet som pensionär så som det gestaltas här. Och jag gillar att huvudpersonerna inte är unga men ändå går loss. Tanter är inte bara gulliga och virkar, gubbar är inte bara trötta och motsträviga.

Men. Jag är nog inte är målgruppen. För här händer inget som intresserar mig. Enda anledningen till att jag läste ut boken vara att den var så tunn att när jag hade bestämt mig för att jag inte gillade den var det bara några ynka kapitel kvar.

(Och vad är grejen med den obehagliga relationen mellan grannparet? Jag fick känslan av att författaren ville säga att grannar minsann ser missförhållanden men inte gör något, och det passade inte alls in i den övriga myspysstämningen. Det var som när man tror att det är kaffe i en mugg och så är det typ saft.)

Lyrikern är oläst

Oktober är snart slut och Octavio Paz ligger nästan oläst på bänken.
Skämmes.
Lömsk plan: jag distraherar bloggen med en Vacker Höstbild, så märker ingen nåt.


Är det kastanj kanske? Va? Va? VA?