31 augusti 2011

En tegelsten frivilligt

This just in: Hon väljer den tjockare boken!
En som det tipsades om i radioprogrammet!
(Hon väljer den tjockare boken!)
En sensation! Ett under! Regnbågar och enhörningar!
(Hon väljer den tjockare boken)
Ett under, ty vi minns ju alla sommarläsningshögen.

Valprocessen i korthet:
Jag provläste lite i "Slaven".
Jag provläste lite i "Skuggor över Hudsonfloden".
Hudsonfloden vann lätt.

Dubbelt så tjock och inget lila snöre som inbyggt bokmärke. Har jag blitt galen på gamla dar?

Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Jag gillade den här boken jättemycket! Vid första anblicken ser den ganska tråkig ut. När man läser vad den handlar om så låter det inte mycket bättre. En dag i en rysk straffånges liv. Punkt. Slut. Men jag tyckte mycket om den ryska straffången och det gjorde det väldigt intressant att följa honom under en dag. Detta var dessutom en bra dag.

Huvudpersonen Ivan Denisovitjs är mycket sympatisk, trots att han gör allt han kan för att få så många fördelar som möjligt. Till exempel håller han koll på i vilken skål det finns mest havregryn när han bär brigadens bricka till bordet, och sätter sig så att den hamnar framför honom. Genom fixeringen vid mat och hur många gram de får av olika saker märker man hur absurt fångarnas liv är. Egentligen.

Boken är lättläst. Solzjenitsyn berättar rakt upp och ned om hur lägret är uppbyggt och fungerar. Vem som måste mutas med vad för att vad ska hända. Späck är en handelsvara likväl som tobak. Språket flyter och det finns inget onödigt trams som man fastnar i. Beskrivningen av lägret i den trettiogradiga kölden är vardaglig men samtidigt vacker. Trots att det inte finns någon stor dramaturgisk spänning eller vändpunkt eller konflikt så är den hela tiden intressant. Ska de hinna till uppställningen? Ska de upptäcka sågbladet i vanten eller brödet i madrassen?

Blandat med episoderna om vad de gör på dagarna så får man ta del av tankar kring vad som kommer hända efter lägret. Denisovitjs tror inte att han kommer hem, han tror att han kommer bli deporterad. Enligt förordet så var boken politiskt sprängstoff när den kom ut. Detta kan man naturligtvis fördjupa sig i, men jag väljer att inte göra det här. Läs istället förordet till boken!

Solzjenitsyn har gjort det föredömliga valet att berätta allt om en hel dag i huvudpersonens liv, istället för att berätta allt om huvudpersonens hela liv – dag för dag. Det verkar annars vara en vanlig grej bland Nobelpristagare. Vet att Solzjenitsyn även skrivit GULAG-arkipelagen som är något längre, så jag är mycket nöjd med valet av en kortare bok.

5 poäng. Gå och läs!

Fakta
Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen, fick priset 1970 ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner” .

30 augusti 2011

Radiotips!

Under morgonens bloggsurf hittade jag ett guldkorn. Om böcker som jag hunnit läsa tipsar om ett boksamtal på SR P1 från 7 december 2009. Ämnet är Vilka Nobelpristagare är värda att läsa? och länken hittar du här.

Älskar hur samtalsledaren ställer sjukt smarta frågor och ifrågasätter gästerna när de kommer med ogrundade påståenden. Älskar hur samtalsledaren talar klarspråk när gästerna lindar in sig så att ingen fattar vad de menar. Älskar att gästerna älskar böcker. Älskar tipsen!

Oroar mig dock över att han som läst alla Nobelpristagare utom en har just läst alla utom en. Det var tydligen svårt att hitta något! Eucken, var finns du?

29 augusti 2011

Flyglar och flanker

Vad är egentligen grejen med flyglar och flanker?
Och vad är egentligen skillnaden?
Efter 300 sidor Krigsbok har jag dock insett att flyglar och flanker är vansinnigt viktiga.
Det är flyglar och flanker som avgör hela slag.
Och kanske hela krig.
I alla fall i början av 1900-talet.

Detta har hänt:
Taggmoln genom Wordle, kanske världens roligaste sak?

28 augusti 2011

Nya på oddslistan

Alltså, jag tycker att någon (jag nämner inga namn), är överrepresenterad på listan nedan. Och vilka är dessa nya toppkandidater? Vijaydan Detha och Gerald Murname? De låter onekligen som karaktärer i Big Bang Theory.


Lista från braodds.com

Läget #23

Jag tar inget som helst ansvar för att denna rapport lämnas några dagar för sent. Jag skyller allt på tyska ministrar och Greve Berchtold. Deras till synes framgångsrika idé att fördröja skickandet av viktiga dokument och fuska med datum lurade mig att bryta mot reglerna.

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
23
Antal lästa författare:
23
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
1

Svar: Nej, men näst intill!


Bild på dessa oerhörda framgångar:

V.S. Naipaul - Ett hus åt Mr Biswas

Ett hus åt Mr Biswas utspelar sig på ön Trinidad, en brittisk koloni utanför Venezuela. Boken går nästan kronologiskt (förutom det avslöjande första kapitlet) igenom hela Mr Biswas 46-åriga liv. Hans otursbringande födelse, hans olyckliga barndom, hans försök att skaffa en egen inkomst, hans märkligt arrangerade giftermål med Shama Tulsi och hans strävan efter ett eget hus och ett eget liv, till skillnad från de traditionella Tulsis. Hos dem bor alla tillsammans och jobbar i familjens företag. Mr Biswas misslyckas med allt och har på köpet dålig mage.

Notis: Dessutom har han vader som dallrar när han håller upp benen i luften och petar på dem, vilket låter ganska äckligt, men om man tittar på vader i sin närhet så har de alla en tendens att dallra om man håller upp dem i luften och petar på dem. Slut på notis.

Mr Biswas och hans fru Shama har fyra barn. Deras relation är sorgligt dålig. Mr Biswas beskrivs ofta som ”mild” och ”stillsam”, till exempel på baksidan av boken. Det hindrar honom dock inte från att diktera villkor för barnen, kräva att de passar upp på honom och sparka Shama i magen när hon är gravid. Mr Biswas är visserligen stolt över barnens framgångar i skolan. Men han beter sig mycket illa mot Shama, mest genom vad han säger till henne.

På bokens baksida står det även att det är en ”humoristisk krönika över en mans liv”. Det är sannerligen en krönika, men humoristisk? I så fall en dyster, svart och tragisk humor. Jag tycker mest synd om alla dessa människor som verkar leva ett liv utan kärlek, där det viktigaste är att äga saker, att vara bättre än de andra och ha den bästa relationen till släktens lyckade son Owad. Den enda gång det står att Mr Biswas älskar någon, så är det en kalv som han fick ta hand om när han var liten. Den råkar han dock tappa bort så den drunknar. Yey, jättekul.

Det bestående intrycket av den här boken är ”Trinidad är ett riktigt skitställe”. Alla platser är smutsiga, mögliga och slarvigt byggda. Det som verkar bra är egentligen bara bluff. Det som börjar fint blir förstört. Alla drömmar krossas. Tulsi-klanen är som termiter som förstör allt i sin väg. Alla luras och utnyttjar de svagare. Yey, jättekul.

Hittade Trinidad och Port of Spain på min lysande jordglob.

V. S. Naipaul är mycket bra på att skriva om Trinidad som ett skitställe och Mr Biswas som en tragisk figur. Det känns nästan som att man är där. I Alex författardatabas står det att Naipauls far stod modell för Mr Biswas, så det kanske är därför han är så bra på att skriva om det. Hur som helst – 3 poäng. Notera dock att den enligt min uppfattning är för lång och dyster för att läsas för nöjes skull.

Fakta
V.S. Naipaul, Storbritannien, fick priset 2001 ”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”.

Nylånat


Har lånat. Har börjat på Solzjenitsyn. Gillart!

27 augusti 2011

Gabriela Mistral - Dikter

Jag får panik varje gång jag ska recensera denna bok. Istället för att börja skriva har jag ägnat mig åt att vara förkyld, läsa i andra böcker, tvätta varenda plagg/trasa/socka som finns i detta hushåll, testbaka nya recept, se en säsong av Big Bang Theory, städa skrivbordet plus lådor, betala räkningar och sätta in viktiga papper i pärmar. Särskilt det sista indikerar att jag försöker komma undan. Jag kände nämligen inte så mycket när jag läste dessa grymt personliga och utelämnande dikter och det är lite pinsamt att berätta det för andra. Nevertheless. Här är någon slags text:

Har nu läst dikterna ett par gånger. Har läst upp en av dem för en logoped. Har läst upp en av dem för en student. Har läst upp en av dem för en ingenjör. Har läst upp en av dem för en vägg. Har läst förord och inledning. Har tagit med mig boken och lämnat den hemma. Men. Jag. Vet. Inte. Vad. Jag. Ska. Säga.

Berättelsen om Gabriela Mistrals liv och hennes framgångar är väldigt spännande. Tyvärr läste jag om detta innan jag läste boken och fick därmed jättehöga förväntningar. Det var antagligen en miss. Det är alltid svårt att leva upp till jättehöga förväntningar.

Varje dikt presenteras med några korta rader av någon, kanske Hjalmar Gullberg (som står som översättare). Det är trevligt. Även om han leder in läsaren på sin tolkning av dikten, och diktaren. Till exempel ”I det epigrammatiska poemet kommer diktarinnans benägenhet för grymma och morbida fantasier till uttryck.” Dikten heter ”Våra dödas ben och knotor” men jag tycker att hans kommentar säger mer om hur man på den tiden fick uttrycka sig som kvinna (?) och vilka ämnen som var okej att skriva om, än om Mistrals möjligt grymma och morbida sinne. För hon verkar vara väldigt mån om att hjälpa andra och bry sig om de svaga.

Den mest kända dikten är enligt den okända förordsskrivaren ”Mödrarnas sånger”. Den är lång, och handlar om hur det är att vara gravid, eller rättare sagt, att vänta en son. Mistral fick aldrig något barn, eller rättare sagt, någon son. Det är hennes största sorg, vilket hon visar mycket tydligt i många av dikterna. Jag märker att jag stör mig mycket på detta, att hon vill ha just en son. Visst, man får vilja ha vad man vill, men sitt barns kön är inget man bestämmer (utom i Kina & Indien). Om man har lyckan att få ett barn så är könet sekundärt, går i alla fall jag omkring och tror i mitt ovetande jag-har-inte-barn-själv-så-jag-får-inte-uttala-mig-om-barn-liv. Jag stör mig hur som helst på hennes besatthet av barnets kön.

Vad är bra med denna bok? Jo, man får veta mer om den spännande personen Gabriela Mistral. Vad hon tänkte och kände. Alla dikter är så personliga att det känns som att läsa rakt in i hennes hjärta.

Vad är inte bra med denna bok? Den får mig att känna mig känslokall, eftersom jag inte faller i tårar och trycker boken till min barm och välsignar dagen när jag kom på detta projekt. Just eftersom dikterna är så ärliga och personliga och känslosamma så borde man väl känna mer när man läser? Eller är den kulturella skillnaden och skillnaden i tid mellan hennes liv och mitt, våra olika villkor, för stor? Skulle jag ha tyckt om den mer om jag haft ett barn? (En son?) (Eller en son och en dotter, så att jag hade kunnat jämföra upplevelsen och fattat grejen med att en son var så mycket mer önskvärd?) Den får mig också att känna mig lite dum, eftersom jag inte förstår varför just de här dikterna är bättre än alla andra dikter.

”Dikter” får slutligen 2 poäng. Det är inte kul att känna sig känslokall och osmart. Men ni som har barn kan gärna läsa Mödrarnas sånger och sedan säga om den är the shit.

Fakta
Gabriela Mistral, Chile, fick priset 1945 ”för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.

26 augusti 2011

Kanske en kurs?

Ska jag anmäla mig till den här kursen?
Kommer det att komplicera mitt liv?

Kommer jag att i vredesmod (efter att ha bildat mig till den oerhörda nivån av 7,5 hp) radera allt jag skrivit hittills i bloggen och börja om projektet från början, nu med en akademisk utbildning att luta mig mot? Med denna nya grad av kunskap, kommer jag att läsa om Herr Cevdet och fröjdas över varje ord? Kommer jag att se nya betydelser i varje tjurfäktning i Och solen har sin gång? Kommer jag att förstå Elytis på ett nytt sätt? Det är inte alls omöjligt. Men kommer jag att orka läsa om allt? Ska jag köpa vinäger? Är jorden elliptisk? How many roads must a man walk down?

Frågorna är många.
Svaren är få.

Här är kursen:

25 augusti 2011

Ett tecken i skräckens tecken

Fick följande reklam instoppad i Språktidningen.
Blir lite orolig över sammanträffandet.
Vet Språktidningen att jag läser Krigsboken?
Tycker de att jag behöver fler historiska böcker?
Har jag en stalker?
Kommer det att flyga in massvis med reklam för Clio genom brevinkastet ända tills jag infinner mig som prenumerant?
Ingen vet.


En bokklubb? En grekisk musa? En Renault? Ingen vet.

Vinäger?

Jag bloggar dåligt.
Jag sover dåligt.
Jag ligger och funderar på Stora Frågor.
Ska jag köpa vinäger?
Vi har nämligen blomflugor/bananflugor.
I köket.
Jag har hört att det hjälper.

24 augusti 2011

Ett nanbröd åt Mr. Biswas

I måndags åts det indisk mat till Mr. Biswas ära. Det är ganska synd om stackarn. Dessutom har han dålig mage. Boken är snart slut och det värsta är att jag vet hur den slutar, för slutet var första kapitlet. Gillar nog inte sånt egentligen.

Gott! Och slut innan själva maten kom in. Lurigt det där.

22 augusti 2011

Kläm in det på plats-för-namnteckning-rutan på baksidan av ett bankkort om du kan

Vissa namn är lite väl, även för vår vän Churchill.

"Främst bland dessa chefer stod - låt oss för första och sista gången ge honom hans fulla titel - infanterigeneralen Franz Conrad Freiherr von Hötzendorf."
s. 133

I fortsättningen omnämns han som Conrad.

20 augusti 2011

Typiskt också

Efter att utförligt ha beskrivit exakt varje sak som byggdes, gjordes och budgeterades för inom flottan mellan 1912 och 1914 inser han följande:

"Utrymmet tillåter mig icke att, som jag skulle önska, här beskriva tillkomsten av de lätta kryssarna av Arethusatypen, av vilka i fred och krig icke mindre än fyrtio slutligen byggdes för flottan."
s. 106

19 augusti 2011

Churchill gillar flottan

... bla bla marinministeriet bla bla slagkryssare bla bla amiralitetet bla bla bla sjölord bla bla förste sjölorden bla bla flottbaser bla bla dreadnoughts bla bla bla amiralen bla bla vice sjölord bla bla flottbas bla bla dreadnoughts bla Medlehavet bla bla tredje sjölord bla bla flottlagen bla bla amiralitetet bla bla flaggskepp bla bla slagskepp bla bla officer bla bla dreadnoughts bla bla amiral bla home fleet bla amiral bla bla sjölorderna bla marinstaben bla bla bla...

18 augusti 2011

Läget #22

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
22
Antal lästa författare:
21
Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,95

Svar: Njä. Men har många böcker på gång...


Bilden:

Uträkningar

Om WC:s bok är 544 sidor.
Och varje kapitel cirka 20.
Och jag läser ett kapitel per dag.
Då tar det 27,2 dagar innan den är slut.
Det är dagens räkneövning.

17 augusti 2011

Uthållighet i all ära men…

Ingen kan läsa ett helt band om ett världskrig utan att behöva läsa något annat emellanåt. Därför har jag bestämt mig för att komplettera med Ett hus åt Mr Biswas. Av V.S. Naipaul. Boken är lånad av en vän till min mor. Ingen vet om hon har tappat boken i ett bad eller i en hunds mun. Den är inte illustrerad, men går ändå snabbare att läsa än krigsboken. Konstigt.

16 augusti 2011

Behörigt avstånd

Svårigheten i att läsa antika böcker är inte verbformerna eller språkdräkten i allmänhet. Nej, det är att proceduren kring att hitta en plats att läsa dem på.
De är stora.
De är sköra.
De är tunga.
Det går inte läsa i sängen eftersom man får kramp i armarna. Det går ju inte att stötta dem mot täcket, emedan de då riskerar att tappa halva baksidan.
Det går inte att läsa i badrummet eftersom jag är rädd att de dör av lite fukt.
Det går inte att ha med dem i väskan och läsa på lediga stunder eftersom omslaget är skört.
Alla dessa försiktighetsmått grundar sig i att jag är rädd att åstadkomma minsta rispa eller fläck och därmed bli bannlyst av Sveriges depåbibliotek.
Vilket bakslag det vore!
Antika böcker kräver helt enkelt ett tomt köksbord och behörigt avstånd för alla drycker, kakor och kaffekoppar.
Och det har man ju inte alltid.
Ju.

Rosa streckad linje anger behörigt avstånd för vätskor.

15 augusti 2011

Allt tar liksom mycket längre tid

Alltså, jag fattar inte. Vad är grejen med ögonkräm? Man har gult var i ögonen så att man inte ser något. Sedan får man en medicin, som ska appliceras (i en smal sträng) bakom nedre ögonlocket. Och helt plötsligt har man vitt klägg i ögonen så att man inte ser något.

Mina ögonlock är uppenbarligen inte lika rymliga som krämtestarnas. HEJ kräm över hela ögat. HEJ jag ser inget i enochenhalvtimme efter att jag applicerat en smal sträng i varje öga. Och det vore ju kanske inget problem i och för sig. Om man inte jobbar med något som kräver att man ser vad man håller på med. Och om inte krämen skulle appliceras var tredje timme.

Irriterande kräm. Som dock fungerar.

14 augusti 2011

Vinnaren skriver historien

Jag tror att Churchill håller på England.

Så här skriver han till exempel om...

...slagen vid Waterloo och Trafalgar
"Dessa underbara segrar, vilka fördunklade allt som gått förut, syntes vara en lämplig och av högre makter bestämd avslutning på vårt öfolks långa drama, detta folk som på tusen år ryckt fram från en svag och ringa början till en förgrundsställning i världen."
s.9

...Tyskland i början av 1900-talet
"Tyskland skramlade envist, hänsynslöst, klumpigt iväg mot kratern och drog oss alla med sig."
s.14

...Englands allians med Japan
"England, vars statsmän varit de enda i Europa som skarpsynt till sitt rätta värde uppskattat Japans krigsmakt, vann betydligt i styrka och säkerhet."
s.20

Och detta är bara 3 exempel.
De finns i. Varje. Stycke.

Också intressant att läsa om hur de kristna civiliserade länderna med sin höga kultur hade ansett sig kunna undvara tortyr och kannibalism. Civiliserade länder med hög kultur håller sig till bomber utan urskillning, giftgaser och flytande eld (sid. 10).

(PS: Jag lovar att inte göra ett inlägg om varje kapitel. Men det är bara SÅ irriterande att han säger att allt är "fakta" och sedan går loss med hyllningar till sig själv/sitt land/sin kultur.)

13 augusti 2011

Detta har hänt

Dagens utflykt: vårdcentral.
Resultat: ingen halsfluss men tre mediciner.
Ändå nöjd.
Hade med mig Niceville i väntrummet.
Den är fantastisk.

12 augusti 2011

Saul Bellow - Grip dagen

”När det gällde att dölja sina bekymmer var Tommy Wilhelm inte mindre skicklig än någon annan. Det trodde han åtminstone själv, och det fanns en viss mängd bevis som stödde honom.”
Med denna mening börjar boken, och med denna mening sätts mina förväntningar. Jag gillar den här typen av inledningar. De skapar fart, introducerar huvudpersonen snabbt, väcker mitt intresse. Vilka bekymmer? Vilka bevis? Den här Tommy Wilhelm, honom vill jag veta mer om!

Grip dagen handlar passande nog om en dag i Wilhelms liv. Från frukost, till lunch och tidig eftermiddag. Genom korta utvikningar får man dock följa hela Wilhelms liv, som inte direkt har varit så framgångsrikt som hans far skulle önska.

Wilhelm är en person som gjort dåliga val. Jag blir lite deppig av att han hela tiden gör fler. Tamkin (en extremt hjälpsam person som hjälper Wilhelm att investera sina sista 700 dollar i ister) säger att han inte ska gifta sig med lidandet, som så många gör. Och Wilhelm håller med. ”Ja, tänkte Wilhelm, lidandet är den enda form av liv som de är säkra på att kunna få, och om de överger lidandet är de rädda för att ingenting ha kvar.” Jag tycker att han pratar om sig själv, utan att förstå det. Bara sorgligt.

Far och son bor på ett hotell i New York. I olika rum på olika våningar. Tydligen var det vanligt att folk bodde på hotell på livstid? Hans far verkar göra det i alla fall. Kanske beror det på att jag sett Mad men, men jag kan liksom se dem framför mig, när de äter frukost i matsalen, deras hattar, cigarrer, rockar. Jag ser dem stå i lobbyn och skaka hand med folk med varierande förmögenheter. Genom boken besöker jag staden och tiden. Mycket trevligt.

Det märks att boken är skriven då om sin nutid, jag får sällan samma känsla när jag läser böcker som är skrivna nu om dåtid. Det finns liksom inga förklaringar eller ursäkter, personerna säger och gör saker som ”känns gammaldags” och inte skulle sägas eller göras idag, och så är det inte mer med det.

Ibland är boken rolig på ett torrt och sarkastiskt vis. ”Han hade tydligen allt en människa någonsin kan ha – vetenskaplig utbildning, kunskaper i grekiska och kemi, poetisk begåvning och nu till på köpet försörjningsplikter.”

När jag har läst de här Nobelpristagarna så känns det ofta som att böckerna passar in i varandra som pusselbitar. Wilhelm skulle kunna till exempel kunna prata med Mersault i ”Främlingen” om hur det är att inse vad som är viktigt när man verkligen ställs öga mot öga med slutet. Janna i ”Om de gamla kunde och de unga visste” skulle kunna prata allvar med Wilhelm om vikten av att bada (så slipper hans far reta sig så, och kanske istället hjälpa honom?). Wilhelms far Dr. Adler skulle kunna lära sig en del av Jolyon Forsyte om att stryka ett streck över det förflutna.

Boken är bra, men inte fantastisk. Jag gillar inramningen mer än berättelsen. Jag gillar huvudpersonen Wilhelm mer än berättelsen. Han vill så väl och erkänner sina fel men har inte något stöd från de runtomkring. De höga förväntningar jag fick på första sidan infrias inte riktigt. Boken blir helt enkelt en typisk trea – angenäm under läsningen, men kommer icke att bevaras i mitt hjärta.

Fakta
Saul Bellow, USA, fick priset 1976 ”för den mänskliga förståelse och subtila kulturanalys, som förenas i hans verk”.

Liten bok med höga förväntningar på sig

Hämtade igår även G. Mistrals Dikter.
Den har en inledning som heter "Hur Lucila Godoy Y Alcayaga blev Gabriela Mistral".
Den har snirkliga anfanger.
Den har tolkningar av Hjalmar Gullberg.
Den har understrykningar av blyerts.
(Jag kan dock inte bestämma mig för om jag är för eller emot ett sådant beteende i låneböcker.)
Icke desto mindre:
Någon har läst den!
Och tyckt att saker är viktiga!

Mina förväntningar är nu ännu högre.
Stackars bok.

Den har även snyggt typsnitt på försättsbladet.

11 augusti 2011

Läget #21

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
21

Antal lästa författare:
20

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,95

Svar: Nä, men jag har kommit ikapp lite! Förkylda människor sitter stilla på kvällarna och läser, det påverkar projekt i positiv riktning.


BILD (där det har hänt saker!)

Här är den!

Den är i mitt hem!
Boken från Sveriges depåbibliotek.
Man fick låna hem den.
En sådan raritet kräver tillbörlig uppmärksamhet.
Här följer idolbilder ur alla vinklar.


Omslaget är i brunt skinnaktigt jox, med marmorerat papper i mitten. Högsta mode 1936? I världens bästa författardatabas (ALEX) står att det verk som var viktigast för Churchills Nobelpris var hans böcker om andra världskriget (i 6 band). Men man kan ju inte läsa uppföljarna innan del ett, och därför väljer jag denna om Det stora kriget istället. Jag vet mindre om det. Tänk om jag lär mig något?


Boken innehåller även bilder, planer och kartor. Särskilt planerna ser jag fram emot att ta del av. Känns mycket Jönssonligan. Och jag måste komma ihåg att hädanefter sluta förkorta författarens namn till WC, det korrekta är naturligtvis WSCCHMP, även om jag inte har en aning om vad C.H. och M.P står för.


Den är mkt tjock. Titel i guld. Det här är som sagt band 1. Jag hyser tvivel på att jag kommer läsa alla banden. Boken är andra utgåvan, något ändrad beroende på "skrifter" som har utkommit och "ökat vår sakkännedom". WSCCHMP skriver vidare att han inte har modifierat grundvalarna för sin berättelse, även om han har gjutit om hela berättelsen så att den blivit mer koncentrerad (i bara 3 band).



Det stora kriget är en "faktabok"* och därav även granskad och godkänd av militären. Vilken tur. Jag googlar Churchill och läser att han verkar ha varit en rasistisk imperialist som fascinerades av krig. Tror att det kan vara bra att känna till om man ska läsa "fakta"* om Det stora kriget.

(*som uppväxt i ett postmodernistiskt tidevarv vet jag inte om fakta finns, allt är subjektivt och kontextuellt. Heh.)

10 augusti 2011

Den här är ändå så tunn...

Sätter igång med en kortis innan jag ger mig på WC:s krigsbok.
Den här av Saul Bellow har flera synliga fördelar:

1) tunn (160-ish-sidor)
2) nött (folk har faktiskt läst den) (den ser t.o.m. lite tuggad ut på baksidan) (är det bra ens?)
3) fult omslag (fula omslag har ofta visat sig sitta på bra böcker) (Lessing, Hesse t.ex.) (visar därför den lite snyggare insidan)

(Tävling - hur många för många parenteser finns i detta inlägg?)

Den har kommit

Från Sveriges depåbibliotek.
Har den kommit.
Och står nu.
I hyllan på Umeå stadsbibliotek.
Och väntar på mig.
(Har fått besked både via mejl och sms.)
Imorgon ska vi mötas.
Förhoppningsvis.

Nadine Gordimer – Husvapnet

Spännande bok! Jag har knappt velat lägga den ifrån mig. Den är ett typiskt exempel på fenomenet ”jag lägger i vad som helst som bokmärke, ska ju ändå inte vänta länge innan jag börjar läsa igen”. Handlingen i korthet: En ung man verkar ha dödat sin vän med ett skott i pannan. Föräldrarna (välutbildad vit medelklass boende i fint radhusområde i Sydafrika) förstår ingenting. Som läsare får man följa främst föräldrarna under tiden från besked till rättegång. Hur de slits mellan förnekelse och förståelse, förakt och fördomar. De vacklar liksom omkring och försöker bete sig korrekt och man vill hjälpa dem på något sätt.

Gordimer lyckas på ett fantastiskt sätt (jag har ingen aning om hur, har hon upplevt detta själv?) förmedla maktlösheten hos de som står bredvid. Och känslan av ”vad gjorde vi för fel?”. Jag drar paralleller till ”Vi måste prata om Kevin” – en bok som skildrar en skolmassaker ur förövarens mors perspektiv. (En bok som fastnar – läs den också!)

På ett mycket skickligt sätt vävs svåra ämnen in, som vad man har för ansvar att göra något åt missförhållanden i sitt land, om dödsstraff är rätt eller fel, hur våld i ett samhälle påverkar människor, vilka fördomar man egentligen har och i vilka situationer de dyker upp.

Jag bryr mig mycket om hur det ska gå för föräldrarna. De känns mycket mer utsatta än sonen själv. De känns också mycket verkliga, realistiska och äkta. Kanske för att de inte är perfekta. Deras relation påverkas mycket av Det Ofattbara Som Inte Kan Hända. Även detta är fint beskrivet och intressant.

Genom hela boken får man inte något egentligt grepp om sonen, Duncan, som kanske egentligen är huvudpersonen. Vissa kapitel berättas av honom, i första person. Det gör dock bara att man får en aning om hur han är, men man vet inte. Och genom hela rättsprocessen är det ett återkommande tema – hur är han egentligen? Hur vet man om man känner en människa?

Kan vem som helst döda någon? Jag svarar med ett citat från en av de finaste karaktärerna i boken:
- Jag förstår mig inte på mord.

Den enda lilla minuset är att saker som karaktärerna säger är inbakade i övrig text. Ibland finns citationstecken, ibland inte. Först störde jag mig på det, sedan vande jag mig. Men – luft och ny rad, sånt som underlättar läsandet, är ändå något jag förespråkar.

Jag rekommenderar definitivt den här boken.

Fakta
1991 utdelades priset till Nadine Gordimer, Sydafrika, ”som genom storartad episk diktning har - med Alfred Nobels ord - gjort mänskligheten den största nytta”.

9 augusti 2011

Idag...

...har himlen varit bombastisk och jag har hostat. Och fört statistik över hur mycket vatten jag druckit (vatten är extremt bra mot förkylningar, har jag hört).
Dagens resultat: 10 glas.
Det gäller att fylla livet med viktiga uppgifter.
Har jag hört.

Bombastisk himmel.

Månadens lyriker i augusti

Från det ena till det andra.

Tänkte försöka styra upp de här lyrikerna på allvar.
Tänkte att en per månad skulle kunna vara lagom.
Är det lagom?
Ingen vet.

När jag bläddrade igenom SB* igår kväll på jakt efter nästa lyriker fastnade jag för Gabriela Mistral, pseudonym för Lucila Godoy Alcayaga. Pseudonymen tog hon enligt SB efter sin favorit Frédéric Mistral (vann Nobelpris 1904), dessutom hade hon Pablo Neruda (vann Nobelpris 1971) som skolelev. Very involved with the pristagers, skulle man kunna säga.

Hennes livshistoria skulle kunna vara en handling i en bok. Född i Vicuña i Chile. Älskad, förförd och dumpad av en järnvägsarbetare (som sedan begick självmord). Sörjde denna förlorade kärlek resten av livet. Längtade efter familj, men gifte sig aldrig. Hade en enastående karriär. Blev berömd för sina dikter. Var den första latinamerikan som fick Nobelpriset i litteratur. Dog i New York efter en tid av sjukdom.
Källa: ALEX författardatabas

En bit av hennes CV (från Nobelprize.org):
"She played an important role in the educational systems of Mexico and Chile, was active in cultural committees of the League of Nations, and was Chilean consul in Naples, Madrid, and Lisbon. She held honorary degrees from the Universities of Florence and Guatemala and was an honorary member of various cultural societies in Chile as well as in the United States, Spain, and Cuba. She taught Spanish literature in the United States at Columbia University, Middlebury College, Vassar College, and at the University of Puerto Rico."

Pedagog, poet, kändis, konsul och universitetslärare. Lucila Godoy Alcayaga - jag är imponerad av dig. Ser fram emot att läsa dina dikter mycket.


-
*Spoilerboken, men det blir så långt att skriva det hela tiden

London i mitt hjärta

Nobelprisprojektet gillar London men ogillar dödsskjutningar.
Nobelprisprojektet gillar även fredliga demonstrationer.
Att elda upp saker - när har det någonsin löst ett problem?
Att stjäla andra människors saker och förstöra deras affärer - när har det löst arbetslöshetsproblem?

Jag tror att jag håller på bli pacifist.

Ljuspunkt i mörkret: på sajten www.riotcleanup.co.uk styr de upp tider och platser där Londonbor städar tillsammans. Love love love!


Uppdatering: DN.se skriver om riotcleanup, följ på twitter med taggen #riotcleanup

8 augusti 2011

Giorgos Seferis - Dikter

"Seferis är havets och stenens diktare" står det i Spoilerboken. Det håller jag med om. Det är mycket natur. Särskilt pinjeträd. Men för att liksom connecta mer med dikterna så bytte jag diskret ut alla "pinje" mot "tall" under läsningen. Allt blev mycket mer begripligt, när jag kunde se trädet framför mig och har känslomässiga band till det.

Fast för det mesta connectade jag och dikterna inte alls. Men vissa hade något speciellt. Tankar om läsningen: Det är som att gå runt i en mindre stad på en söndag eftermiddag när nästan allt är stängt. Jag tror att det regnar också. Men mitt i allt hittar man en liten affär/café/kiosk som är öppen. Fröjden! Det känns som att det är meningen! Den här affären är bara för mig, det finns en mening med att just den här var öppen! Ska jag kanske köpa en trisslott? Men när man gått ut så infaller en lite pinsam självrannsakan. Var den så speciell, egentligen? Var det inte en lite väl... klyschig butik? Typisk kiosk sådär. Jag ska verkligen inte skriva på Facebook att jag var här. Och resten av affärerna är stängda. Ungefär så kändes det att läsa denna bok. De öppna affärerna var "Den sista dagen" och "Vårt land är stängt".

Jag har läst i en samling av dikter från olika tider. Det är oklart vem som valt ut dem, men jag gissar på översättarna, i samband med samlingens tillkomst. Den är nämligen utgiven 1963, samma år som Seferis vann. I förordet står följande upplysande mening: "Seferis ser som i en stor vision hellenismens långa historia, han vill leva sig tillbaka till det gångna och söka vad som döljer sig bakom konkreta minnesmärken." Och det kanske han gör, men jag lyckas inte förstå/fatta/förnimma/ana riktigt vad han har hittat eller exakt var han har letat.

Ord på pluslistan: morgonrodnad. Ord på minuslistan: blott, ack, rosor, törnetaggar. Och seriöst, man skriver inte dikter om älskande ORMAR. Nej.
Fakta
Giorgos Seferis, Grekland, fick priset 1963 ”för hans framstående lyriska diktning, inspirerad av djup känsla för den hellenska kulturvärlden”.

Kvartappat och bortglömt

Åh, det skulle vara helt fantastiskt att gå på denna utställning!

Skulle kanske ordna en egen?
Vad är ditt värsta bokmärke?

7 augusti 2011

Sluta mobba bindestrecket!

Ny bok.
Men varför (VARFÖR!) sätter de inte ett bindestreck mellan "hus" och "vapnet"?
Det är för mig en gåta.

Snörvel

Jag är förkyld.
Ont i halsen.
Ont i kroppen.
Extrastort huvud.
Det ryms inte.

Det pågår en diskussion här hemma om vilka privilegier som följer vid all form av sjukdom. Jag hävdar att man får äta glass. Resesällskapet hävdar att man får hyra film.

OK på båda?

6 augusti 2011

Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet

Jag har nyligen återvänt från Gabriel García Márques värld i Hundra år av ensamhet. Visserligen finns inslag av kända element (Rom, Bryssel och löständer till exempel), men resten är en bubblande och myllrande gryta där författaren stoppat ned i stort sett vad som helst, om vartannat. Man blir matt och förundrad av denna bok.

Boken utspelar sig i Macondo. Byn där allt kan hända. Verkligen allt. Men egentligen så upprepar sig bara tiden. Och händelserna. Eller existerar 100 år samtidigt? Om du kan sanskrit har du en god möjlighet att ta reda på det. Det kan tyvärr ingen i släkten Buendía, inte förrän det verkar vara för sent.

Den första tredjedelen gick snabbt att läsa, sättet att skriva, hur massor av handling rymdes i varje mening fascinerade mig. I mitten tyckte jag att tempot gick ner, Överste Aurelianos färder hit och dit, inte spännande. I den sista tredjedelen av boken får man lära känna nya personer eftersom de yngsta barnen blir vuxna, och det gör att i alla fall mitt intresse för personernas öden stiger igen.

Saker jag vill ha: en biljett till Macondo under tiden när banankompaniet pysslar med saker och staden blomstrar. Jag vill säga hej till Petra Cotes och påminna henne om lackskorna. Jag vill säga åt en viss person att inte klättra upp på taket. Och om jag fick skrika lite åt Fernanda skulle jag bli nöjd.

Den här boken kräver tid för att den ska vara bra. Varje kapitel är så informativt att man inte kan läsa för många i taget, då tappar man fokus. Och den kräver att man är fokuserad. För att hänga med i svängarna. Man blir nämligen förvirrad även om man är fokuserad. Men läs den gärna, det är en fantastiskt otrolig men på något sätt ändå verklighetsinspirerad historia. 4 poäng från mig.
Fakta
Gabriel García Márquez, Colombia, fick priset 1982 ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.

Extramaterial

För att underlätta för läsaren finns ett litet släktträd mycket påpassligt på sidan 1. Problemet är att alla män heter samma sak. Efter att ha läst om en miljard olika Aureliano och José Arcadio (med variationer) plus en mängd kvinnor som inte förekom på den i boken presenterade listan, ritade jag upp en egen bild (se nedan. Blir större om man klickar på den). VARNING: Om du vill läsa boken utan att ha en aning om vem som får vem så ska du inte titta på den alltför noga.



Det är så krångligt att förstå sig på vem som är vem att till och med en seriös bok som Spoilerboken blandar ihop det. Det är inte överste Aureliano som ser en viss sak hända, det är José Arcadio Segundo. Hah, där gav jag allt igen för att den avslöjade slutet för mig.

5 augusti 2011

Har bokat WC:s bok (del 1)

Jag har gjort det!
Reserverat från Sveriges depåbibliotek!
Kommer det att fungera?
Kommer jag att måsta läsa boken i biblioteket?
Nobelprisprojektet = living on THE EDGE.

Tre saker.

1. Har LÄST UT boken "Hundra år av ensamhet". Tog det hundra år eller vad...

2. Det regnar.



3. Jag har bakat maränger. (FRASIGA! GODA! AWESOME!)


Maränger som ser ut som hundb**s. De står alltid på fönsterbrädan. Eller så är det så mörkt pga regn att det är enda stället där man kan fota saker. Ingen vet. Hur som helst så är det bara en burk fast det ser ut som två. Men man kan ju alltid hoppas.

4 augusti 2011

Läget #20

(Börjar kännas smått pinsamt med lägesrapporter som inte, ja, förändras.)

Fråga: Är jag i fas?

Antal veckor:
20

Antal lästa författare:
17

Genomsnitt (ska ligga på 1,02):
0,85

Svar: Nej. (Men det blev inte så stor skillnad i procent från vecka 19 och vecka 20. Alltid något.)

Det blir ingen bild idag. Det skulle vara så tjatigt.

3 augusti 2011

Ett viktigt statement

När ens blogg (efter ett par dagar utan inlägg) känns som en liten sur, ruvande uggla som sneglar purket på en från sitt hörn, då har man e v e n t u e l l t låtit den få alldeles för mycket personlighet.
Dags att reclaima bloggen!
Här är det jag som bestämmer!
Mohahahahahahahaaaaaaaa!


Sluta sura, annars blir du inlåst här. Ha.
Foto: Systern.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...